Att diskutera med antifeminister

Jag tycker att diskussion är det viktigaste som finns, vi måste förändra världen omkring oss och det gör vi genom att diskutera och upplysa.
Tyvärr är diskussion svårt, jag är inte överdrivet bra på att diskutera då jag mest blir ledsen. Kanske är det jag som gör fel som försöker prata med de som verkligen förtrycker och tycker att det är helt ok, då de ofta är så inpräntade i sitt sätt att de inte kommer sluta att "försvara sig" och faktiskt ha en givande diskussion.

För det är det som jag tycker är absolut farligast när man diskuterar, att man slutar lyssna, tänka och ge motargument och istället blir personligt förolämpad och börjar försvara sig. Jag får faktiskt själv ta ett djupt andetag då och då för att inte göra detta.
Precis som att bli arg, vilket jag också är väldigt trött på, varför får jag inte bli skitarg när nån snubbe tycker att jag är mindre värd och ger "argument" som "get back to the kitchen". Men jag gör allt i min makt för att inte bli arg så de börjar försvara sig istället.

Trots detta får jag om och om igen höra att jag "ger feminister dåligt rykte" och "inte går att diskutera med" för att jag är så arg. Trots att det är de som högljutt lägger ord i min mun som jag inte ens har sagt eller börjar klaga på att jag har missat en tangent eller stavat fel.

Jag gör allt i min makt för att vara sansad, korrekt och faktabaserad när jag diskuterar men ändå är jag tydligen "arg". Och varför får jag inte vara arg? Jag önskar att jag bara kunde få vara arg och hatahatahata. Men jag är inte så, blir jag nått så blir jag ledsen, förtvivlad och frustrerad. Jag tror att världen är god, men den gör allt för att motbevisa mig. Jag älskar alla som kämpar mot förtryck, alla som inte bara tänker "jag har det bra" utan också "hur kan jag göra så alla andra också har det bra?". Och kärleken för dessa personer är större för mig än vad hatet mot de som bara bryr sig om sig själva och allt som är som dem.


Jag är förövrigt trött på "Du ger feminister dåligt rykte" argumentet som egentligen betyder "jag tar till shame kortet för jag har inga motargument kvar.
"Du ger feminister dåligt rykte" betyder egentligen nu vill jag att du håller käften och återvänder till tysta flickan rollen så jag får utföra mitt förtryck ifred.

Gaming and females

Sometimes i get mad, irritated and feel like punching them in the face.

But mostly i get frustrated and sad. The feeling that I'm not welcome in the place i most want to be, the place i most love. It rips my heart apart. It feels like having your best friend telling you how much she hates you.
It's the mother that have fostered and made you who you are that suddenly don't want anything to do with you.

And at the same time I cant be mad or start crying like i feel like doing. Because i have to set an example, I have to be strong and show that we women aren't weak and bad players. I have to say things so they can understand and change instead of just defend themselves.

I'm sick of being strong. I'm sick of males saying that women cant play, that they suck and are only good for making them food. Not because they are, but because they are females.
And I'm SICK of other women going "Hoho, all other girls are such fakes i know how to behave like a real gamer, I'm not a REGULAR woman I'm a better male-version of woman" Guess what, they don't think you are any more worth, to them you are the same only that you accept that they are the boss and they are only permitting you to be there, for now.

..

I just wanna play. I just wanna spend my time doing what I love. I'm even better at it than most guys, so why do i have to hear "ofc you suck, you are a girl" when they figure it out? Why is suddenly the smallest mistake the end of the world? WHY do i have to hear from guys that I fed their lane when I'm 5/1 jungle and they are 1/6 top, for the only reason that I am a girl? And WHY do I "play good for a girl"?

Being hated for something like your gender, for something you can't change. It really hurts.
I just wanna play like the rest of you, is that too much to ask? 

Hur börjar man?

Jag är ingen "bitterfitta" (fast i vissas ögon är väl alla som ens lite uttrycker negativa åsikter om patriarkatet en bitterfitta) jag är inte direkt arg och förbannad. Jag är mest ledsen, besviken och bitter. Ja bitter är jag ju faktiskt. Och jag kan inte förneka att jag har en fitta. Så kanske är jag en bitterfitta.

Egentligen är jag arg och förbannad också, eller mer frustrerad. Egentligen leder de alla till varandra besvikelsen övergår till bitterhet som i sin tur blir ilska som sedan snart kyls ner till ledsamhet och frustation.

På många sätt är min situation unik, jag har länge varit en del av partriarkatet, upplyft det och förträngt min kvinnliga sida.

Jag var en stark, självständig, högljudd och vild flicka som lekte krig och spelade dataspel. Uppenbarligen kunde jag på grund av detta inte vara just flicka, fick inte växa upp till en kvinna. Min omgivning konstaterade snabbt att jag inte alls var kvinna. Jag var en pojk, one of the guys. "Det är så nice att du inte är en sån kvinna" -Tack.

Jag hoppade snabbt på, det var inte precis som att tjejer i allmänhet öppnade sin famn för mig och ville att jag skulle hänga med dem.

Jag var stolt, jag var "cool och inte alls som andra tjejer som bara brydde sig om sitt utseende och sina dockor". Jag gjorde allt för att fortsätta vara one of the guys. För att manligt var bra och kvinnligt dåligt, det hade alla "komplimangerna" sagt mig. Nej, jag var bättre än alla svaga, utseendefixerade, drama-loving, irriterande tjejer.
Jag förträngde mer och mer min kvinnlighet och min kvinnosyn var hemsk.

Jag vet inte vad som egentligen hände, jag tror att när jag på riktigt blev sexuellt aktiv började jag inse att fysiskt var jag faktiskt kvinna och jag hade inga problem med det psykologiskt. Jag ville inte faktiskt vara man i kropp och själ. Jag började inse hur dåligt jag egentligen mådde av att förtränga mig själv. Jag visste inte längre vem jag var, var började lögnen för att passa in och vart slutade jag?

Varför måste allting vara så svart och vitt? Varför kunde jag inte få sitta på min egen stol och ha alla de intressen jag ville ha?

Jag hatar inte mina vänner, jag älskar dem. Det är inte de som är problemet, de brydde sig inte nämnvärt när jag började utforska min kvinnlighet, de älskade ju mig, för min humor och för min personlighet, för att vi delade samma intressen och passioner.

De var samhället som hade lärt dem att manligt är bra och kvinnligt dåligt.
Manligt. Starkt, självständigt, makt, plats. 
Kvinnligt. Svagt, betydelselösa, lugna, osynliga. 

När världen öppnade sig för mig på riktigt, när jag insåg dess riktiga färger. Jag tror jag grät en skvätt av frustration, det här var inte världen jag trodde jag levde i. "Vi har det så bra här i sverige" -Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Kanske spelar inte mina ord någon roll. Kanske kommer de få som läser vara av två typer:
Kören. Som i "preaching to the choir". Folk som redan är övertygade och gråter och är förbannade med mig.
Och de som tyst säger "jävla bitterfitta" i utandningen och sedan skriver en fin kommentar och föreslår att kanske kommer lite mer kuk att lösa problemet.

Ärligt talat spelar det ingen roll, jag är så frustrerad så jag känner att jag måste göra någonting.
Välkommen hit.