Jag är ingen "bitterfitta" (fast i vissas ögon är väl alla som ens lite uttrycker negativa åsikter om patriarkatet en bitterfitta) jag är inte direkt arg och förbannad. Jag är mest ledsen, besviken och bitter. Ja bitter är jag ju faktiskt. Och jag kan inte förneka att jag har en fitta. Så kanske är jag en bitterfitta.
Egentligen är jag arg och förbannad också, eller mer frustrerad. Egentligen leder de alla till varandra besvikelsen övergår till bitterhet som i sin tur blir ilska som sedan snart kyls ner till ledsamhet och frustation.
På många sätt är min situation unik, jag har länge varit en del av partriarkatet, upplyft det och förträngt min kvinnliga sida.
Jag var en stark, självständig, högljudd och vild flicka som lekte krig och spelade dataspel. Uppenbarligen kunde jag på grund av detta inte vara just flicka, fick inte växa upp till en kvinna. Min omgivning konstaterade snabbt att jag inte alls var kvinna. Jag var en pojk, one of the guys. "Det är så nice att du inte är en sån kvinna" -Tack.
Jag hoppade snabbt på, det var inte precis som att tjejer i allmänhet öppnade sin famn för mig och ville att jag skulle hänga med dem.
Jag var stolt, jag var "cool och inte alls som andra tjejer som bara brydde sig om sitt utseende och sina dockor". Jag gjorde allt för att fortsätta vara one of the guys. För att manligt var bra och kvinnligt dåligt, det hade alla "komplimangerna" sagt mig. Nej, jag var bättre än alla svaga, utseendefixerade, drama-loving, irriterande tjejer.
Jag förträngde mer och mer min kvinnlighet och min kvinnosyn var hemsk.
Jag vet inte vad som egentligen hände, jag tror att när jag på riktigt blev sexuellt aktiv började jag inse att fysiskt var jag faktiskt kvinna och jag hade inga problem med det psykologiskt. Jag ville inte faktiskt vara man i kropp och själ. Jag började inse hur dåligt jag egentligen mådde av att förtränga mig själv. Jag visste inte längre vem jag var, var började lögnen för att passa in och vart slutade jag?
Varför måste allting vara så svart och vitt? Varför kunde jag inte få sitta på min egen stol och ha alla de intressen jag ville ha?
Jag hatar inte mina vänner, jag älskar dem. Det är inte de som är problemet, de brydde sig inte nämnvärt när jag började utforska min kvinnlighet, de älskade ju mig, för min humor och för min personlighet, för att vi delade samma intressen och passioner.
De var samhället som hade lärt dem att manligt är bra och kvinnligt dåligt.
Manligt. Starkt, självständigt, makt, plats.
Kvinnligt. Svagt, betydelselösa, lugna, osynliga.
När världen öppnade sig för mig på riktigt, när jag insåg dess riktiga färger. Jag tror jag grät en skvätt av frustration, det här var inte världen jag trodde jag levde i. "Vi har det så bra här i sverige" -Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Kanske spelar inte mina ord någon roll. Kanske kommer de få som läser vara av två typer:
Kören. Som i "preaching to the choir". Folk som redan är övertygade och gråter och är förbannade med mig.
Och de som tyst säger "jävla bitterfitta" i utandningen och sedan skriver en fin kommentar och föreslår att kanske kommer lite mer kuk att lösa problemet.
Ärligt talat spelar det ingen roll, jag är så frustrerad så jag känner att jag måste göra någonting.
Välkommen hit.
